browneyesoned

riktigt tidigt för att vara jag. Jag försökte somna om, men det gick inte. Så jag gick upp och gick in på toan.

mitt hår var rufsigt och mina ögon var trötta. Sen klädde jag på mig ett vitt linne instoppat i mina svarta, tighta byxor.

- Fan... viskade jag för mig själv. Jag hade glömt att lägga i strumpor.

Jag gick till Felicias väska och rotade lite tyst och hittade ett par svarta, lurviga strumpor.

Just då vakna Emma. Hon kollade på mig. Jag satt och drog på mig Felicias strumpor och brevid mig stod hennes väska öppen. Vi började skratta. Vet inte varför men vi hysteriskt skrattade. Så Felicia och Nora också vaknade.

Dom fattade ingenting med vi alla började skratta så tårarna rann. När vi slutade skratta och alla låg i sängen så frågade Felicia vad vi skratta om. Jag och Emmma kollade på varandra. Vi skratta lite till.

Frukosten bestod av massa olika goda saker. Massa olika pålägg till den färska mackan och färsk pressad apelsinjucie. Det var inte så många vid matsalen. Ett ungt par med en bebis, ett 40-årigt par utan barn och en ensam man med hatt. Han åt inget utan bara satt där. Han kanske väntade på någon...

- FRAAMMMEEE YÄÄÄÄH NU HÄNDER DEETTT!!! Skrek Felicia när vi hade parkerat.

- JAG FATTAR FORTFARANDE INTE ATT VI KOMMER FÅ SE DOM!!! Skrek Emma

- OCH VI KOMMER FÅ STÅ LÄNGST FRAM, NÄSTAN SÅ VI KAN RÖRA DOM!!! Fortsatte hon.

Vi steg ut ur bilen och gick mot den stora folkmassan...

- Och här kommer dom... One Direction! Sa en man vid scenen som backade bakåt och höll ut armen.

På vänster av den gigantiska scenen kom först ut Niall sen Louis, Liam, Harry och Zayn.

Alla skrek. Det gjorde vi med! Mest gör nog Felicia. Hon är nog det största fanet av oss.

Dom skulle sjunga sitt album "Up All Night". Jag blev som förstenad, medan alla andra hoppar och sjunger med står jag där. Helt stilla och kollar upp på dom i deras ögon. Man ser hur dom njuter av det här. Stå där och glänsa. Jag kollar på Harry. Den lockiga killen. Hans ögon lyser av kärlek. Man vill bara upp dit och ta hans hand och gå där ifrån. Ifrån alla andra till nån annanstans där man kan vara ensamma.

Harrys leénde försvinner och han backar bakåt. Vakterna försvinner där vi står. Det går faktiskt bra, inga tjejer som har försökt att komma upp på scenen. Dom har nog inte märkt att det inte är nån vakt där.

Harry kollar över scenen och ser svimmfärdig ut. Han tar ner sin mikrofon. Han staplar framåt.

Han går riktigt långt fram. Han blundar...

Ett svagt nej är det jag får fram innan...