browneyesoned

Ingen av dom andra killarna har hunnit reagera och sjunger fortfarande.

Harry ligger där och andas tungt.

Det ända jag hör är mina egna andetag. Ingen gör nånting. Inte änns nån vakt.

Nånting måste jag göra. Jag kastar mig fram till honom. Jag sätter mig på knä brevid hans huvud.

Louis märker det nu och lägger undan sin mikrofon. Han måste ta bakvägen från scenen eftersom det inte finns nån trappa där framme. Dom andra killarna hänger efter. Ingen vakt har kommit än.

Jag la upp hans huvud i mitt knä, det var blod på marken. Som tur var det inte så mycket. än.

Han andades fortfarande. Han öppnade sina ögon och vred på sitt huvud så våra ögon möttes.

Han kunde inte fokusera på vad han kollade på utan blundade igen...

Efter några minuter kommer det ett par muskulösa män och bär upp Harry. Killarna hänger efter.

En ambulans stod lite längre bort och Harry hade vaknat men var fortfarande väldigt yr.

Han gick in i ambulansen och körde iväg.

Mannen som presenterade i början kom tillbaka och förklarade att det hade hänt en sak och konsären var över.

- Vad hände egentligen? Sa Emma när vi kom tillbaka till hotellet.

- Jag har ingen aning... Har detta verkligen hänt? Sa jag och kollade på dom

- Ja... Hur kunde han bara svimma sådär? Säger Nora chockat.

- Jag vet inte... Säger jag trött efter allt som har hänt.

Klockan var 20.05 och alla var trötta efter det som hade hänt så vi åkte och köpte lite snacks och hade lite myskväll innan vi skulle sova.

riktigt tidigt för att vara jag. Jag försökte somna om, men det gick inte. Så jag gick upp och gick in på toan.

mitt hår var rufsigt och mina ögon var trötta. Sen klädde jag på mig ett vitt linne instoppat i mina svarta, tighta byxor.

- Fan... viskade jag för mig själv. Jag hade glömt att lägga i strumpor.

Jag gick till Felicias väska och rotade lite tyst och hittade ett par svarta, lurviga strumpor.

Just då vakna Emma. Hon kollade på mig. Jag satt och drog på mig Felicias strumpor och brevid mig stod hennes väska öppen. Vi började skratta. Vet inte varför men vi hysteriskt skrattade. Så Felicia och Nora också vaknade.

Dom fattade ingenting med vi alla började skratta så tårarna rann. När vi slutade skratta och alla låg i sängen så frågade Felicia vad vi skratta om. Jag och Emmma kollade på varandra. Vi skratta lite till.

Frukosten bestod av massa olika goda saker. Massa olika pålägg till den färska mackan och färsk pressad apelsinjucie. Det var inte så många vid matsalen. Ett ungt par med en bebis, ett 40-årigt par utan barn och en ensam man med hatt. Han åt inget utan bara satt där. Han kanske väntade på någon...

- FRAAMMMEEE YÄÄÄÄH NU HÄNDER DEETTT!!! Skrek Felicia när vi hade parkerat.

- JAG FATTAR FORTFARANDE INTE ATT VI KOMMER FÅ SE DOM!!! Skrek Emma

- OCH VI KOMMER FÅ STÅ LÄNGST FRAM, NÄSTAN SÅ VI KAN RÖRA DOM!!! Fortsatte hon.

Vi steg ut ur bilen och gick mot den stora folkmassan...

- Och här kommer dom... One Direction! Sa en man vid scenen som backade bakåt och höll ut armen.

På vänster av den gigantiska scenen kom först ut Niall sen Louis, Liam, Harry och Zayn.

Alla skrek. Det gjorde vi med! Mest gör nog Felicia. Hon är nog det största fanet av oss.

Dom skulle sjunga sitt album "Up All Night". Jag blev som förstenad, medan alla andra hoppar och sjunger med står jag där. Helt stilla och kollar upp på dom i deras ögon. Man ser hur dom njuter av det här. Stå där och glänsa. Jag kollar på Harry. Den lockiga killen. Hans ögon lyser av kärlek. Man vill bara upp dit och ta hans hand och gå där ifrån. Ifrån alla andra till nån annanstans där man kan vara ensamma.

Harrys leénde försvinner och han backar bakåt. Vakterna försvinner där vi står. Det går faktiskt bra, inga tjejer som har försökt att komma upp på scenen. Dom har nog inte märkt att det inte är nån vakt där.

Harry kollar över scenen och ser svimmfärdig ut. Han tar ner sin mikrofon. Han staplar framåt.

Han går riktigt långt fram. Han blundar...

Ett svagt nej är det jag får fram innan...

Jag ställer ner min resväska i hörnet på rummet och sätter på tvn.

Medans Nora och Emma lägger sig brevid Felicia så går jag och kikar runt i vårt hotellrum.

- Vad fint det är här... Kom och kolla utsikten! Säger Nora.

- wow.... vad vackert med solnedgången och allt... Säger Emma lugnt och imponerat.

Jag går också till fönstret för att se vad dom snackar om.

- Där borta ska vi vara! Säger nora och pekar på en stor gräsplätt brevid en stor damm och några parkbänkar.

Dom har även byggt upp scenen så allt är klart imorgon.

- Jag lägger mig. Orkar inte vara uppe längre, annars kommer jag väl dö imorgon på konsären... Mummlade jag.

- Jag med. Säger Nora och Felicia samtidigt och alla börjar plocka upp sina saker och bäddar upp där dom ska sova.

Jag går in i badrummet. Badrummet hade svart kakelgolv med vita väggar och ett badkar, handfat och toalätt.

Allt hade en stilren stil, allt såg så fräscht ut. Ett riktigt super hotell.

Jag, Emma, Felicia och Nora ska åka till flygplatsen. Vi ska åka bort till London från Svergie.

Vi ska dit på en konsär. Vi ska sova på ett hotell där i stan första natten, dagen därpå tar vi taxin till stället där konsären är. Jag vet inte riktigt vart det är men Nora vet. Hon är proffs på saker här omkring i London. Hon har varit här 7 gånger med sin familj.

Vi ska dit för att se One Direction, dom 5 snygga pojkarna som sjunger som änglar.

Det är min dröm att få träffa dom och nu är vi äntligen påväg...

- Hanna! Vakna! Hallå, vi är framme!

Emma drog mig i axeln från baksätet då jag satt där framme i bilen med Nora.

Jag knäppte upp bältet, nyvaken efter en tupplur i bilen.

Alla 4 steg ut ur bilen.

- Jag förstår inte hur du kunde somna i allt oväsen i bilen... Sa Felicia som tydligen hade varit vaken hela tiden pga av allt snack. Jag log och sucka. Vi hade kommit in på flygplatsen och väntade på att vi kunde få stiga på flygplanet.

Ett gammalt par var framför oss och var långsamma med att kolla efter sina platser på flygplanet. Tillslut hittade dom platserna och ursäktade för att det hade tagit en sån lång tid.

Efter en lång resa (enligt mig) hade vi äntligen kommit fram. Från regn till sol. Jag hade aldrig varit i London förut.

(sorry, kort och tråkigt kapitel!)

Detta är min första fanfic och hoppas ni gillar den och kommer att följa den :)